Som en mörk skugga hänger den 11 september 2001 över denna dimmiga dag. Än idag har spänningarna inte lagt sig. Radikala grupper i båda lägren underblåser elden med upprop om förbränning av flaggor och heliga skrifter. Det är mycket som är skevt här i världen.
Men utan att stå still vid terrordåden för nio år sedan fortsätter valrörelsen i en rasande fart. Det regnar numera artiklar som handlar om Sahlins kraftiga motvind, den rödgröna oenigheten och framför allt väljarnas olust att stödja de tre vänsterpartierna.
Nyhetsflödet analyserar och dömmer ut de rödgröna hårt men rättvist. I flera områden finns ingen gemensam politik. Man har ingen gemensam justitiepolitik, man vet inte ifall fastigheter kommer att beskatta i den önskade “skatten på förmögna”. Mona kan inte heller ge ett svar på frågan ifall företag i välfärden kan ta ut vinster vid ett maktskifte. Ska alla fristående skolor och vådcentraler bort?
Väljarna vet detta och söker sig automatiskt till Alliansen som har en heltäckande gemensam politik. Men det är inte bara Alliansens samförstånd som lockar. Arbetslinjen anses också vara ett framgångsrikt recept som vi måste fördjupa och jobba vidare med. Det ska bli lönsammare att arbeta, pensionärer ska ha mer i plånboken och RUT och ROT-jobben ska vara kvar. Inga konstigheter här inte.
Statsminister uppmanar dock till ödmjukhet med att ta ut segern i förskott. Han har rätt, läget är fortfarande öppet med 1,2 miljoner väljare som kan byta block. Mycket måste fortfarande hända för att hålla kommunister utanför regeringen och nationalister utanför riksdagen.
Bloggar: Kent Persson, Borgarbarnet, Böhlmark
